Många säger att jag varit med om så mycket och att mitt liv är som en såpopera. 

jag får även höra av alla att jag är otroligt stark, att de inte hade klarat det jag varit med om.

Så nu tänkte jag dela med mig av mina erfarenheter, tankar och min verklighet.

Jag hade en underbar uppväxt. Bodde i en villa med båda föräldrar, en katt och inga bekymmer.

Gick bra i skolan, många vänner, reste 2 ggr / år utomlands, landställe  i Skärgården och hälsade på släkt i Finland ofta. 

Bortskämd och glad varje dag.

Inte ett enda bekymmer tills jag var 18 år. 

Där började mitt liv förändras.

Min pappa dog. På ett väldigt traumatiskt sätt, som jag tar i ett senare inlägg. 

Eftersom jag var pappas flicka, rasade mitt liv samman. Jag kände mig totalt handikappad.

För det var han som tog hand om vår familj. Han handlade maten, han lagade maten, han skjutsade mig överallt m.m. 

Det var han som skämde bort mig mest.

Mitt i allt tyckte jag ändå mer synd om min mamma. Jag kunde inte hantera sorgearbetet, jag mer eller mindre lät mamma göra det åt mig. Medans jag gjorde allt för att fly ifrån verkligheten.

Jag använde arvet till att festa 5 ggr i veckan, resa, shoppa m.m

Det här är bara början på allt jag tänker dela med mig.

Nu ska jag gå och sova. Avslutningsvis är något jag tänkt på länge. Att jag gråter aldrig, jämfört med andra.

Även fast jag är så otroligt ledsen att det gör ont och vill gråta ut, kommer inte en enda tår. 

Bara ilska kommer istället och jag snabbt biter mig i läppen och försöker snabbt hitta en lösning på problemet.

Det beror på att jag är så härdad av svåra situationer, jag är så van.

Det är positivt och negativt.

Men till er som kan gråta och kanske gör det ofta.. Fortsätt! 

Det är mycket bättre att få ut allt och gå vidare.

Sov gott!